Upp med telefonen. Bara 3G här ute. Öppnar podcast-appen, skummar igenom spellistorna i Spotify. Det verkar finnas några spellistor sparade sen förut, men inte riktigt någon bra att somna till. Trycker ”ladda ner” på några kortare listor och håller tummarna…
När vi nu blir borta i ungefär fem veckor har det varit en del att tänka på. Räkningarna måste betalas på nåt sätt. Jobb måste jobbas undan och b-planer förberedas för oväntade bränder. Visum. Biljetter. Försäkring. Vaccin. Packlistor. Reseapotek. Som grädde på moset ska hantverkare ska kunna komma in hemma medan vi är borta. Todo-listan på 60, sen 70, sen 80 punkter blev en trello som fortsatte explodera ända fram till avresedagen. En punkt avklarad, två nya i listan.
När vi i vår röda lilla bil passerar Rättvik, sådär någon timme efter planerad tid, är det inte längre någon idé att försöka komma på vad vi glömt fixa, köpa eller packa. Det får ordnas på plats. Nu är det bara att ta det lugnt, inte köra i diket och att hålla reda på passen.
Så nu satt vi där med en av alla saker vi inte tänkt på. Planet började taxa ut, och vi gjorde allt vi kunde för att ladda ner något att lyssna på medan innan vi blev inlåsta uppe i luften i 12-13 timmar.
I-landsproblem deluxe.
Lagom när planet rätat upp sig började det strax dyka igen. Bytet i Helsingfors låg bara en timme från Arlanda – inte två, som man kan tro om man som av en händelse skulle glömma bort det här med tidszoner för en liten stund. Efter en rask promenad genom Finlands fina, björkträbeklädda flygplats väntade vår nästa lift som skulle ta oss vidare till Singapore.
I doften av ny plast slog vi oss ner på designerad fönsterplats och petade in handbagaget under stolen framför. Andra passagerare fortsatte lunka in, men när dörrarna stängdes hade vi en ledig stol bredvid oss och en hel tom rad bakom oss. Långt bak hördes barnskrik, tillräckligt långt bak för att inte störa. Perfekt.
Nu skulle vi bara vänta, se någon film och sen sova den största delen av resan. Bältesskylten tändes med ett bekant ”flygplans-pling”, och säkerhetsgenomgången börjar spela på skärmarna. Planet taxar ut. I mörkret utanför syns det tydligt att de bytt ut alla lampor i asfalten mot led-lampor, som sprakar av färger så det nästan sticker i ögonen. Noterar också att det här är sista gången vi ser snö på ett tag. Piloten bromsar in och mumlar något i högtalarna. Väntar på klartecken från tornet innan motorerna plötsligt varvar upp, följt av det där suget i magen när vi vrålar iväg längs startbanan och försiktigt släpper taget om marken. Vi håller varandras händer och bara ler. Planets lampor lyser upp molnen utanför som en lasershow. Flygplans-pling igen. Bältena rasslar. Och så, som ett slag ur tomma luften:
Sätet gungar till.
Det hade inte varit så anmärkningsvärt att det gungade till, om det inte vore för det faktum att raden bakom oss var tom. Eller, hade varit tom. Skulle ha varit tom. För nu var den inte tom. Bakom oss hittade vi nu istället ett gulligt, blont litet finskt troll på kanske 1,5 år med sina föräldrar. Så mycket för det lugnet. Här skulle klättras, protesteras, mutas och underhållas det kommande halvdygnet.
Efter mosvarm minimiddag med kyckling, potatisgratäng och svamp, filmen Can You Ever Forgive Me? och 4-6 timmars stötvis sömn (med ett fåtal inslag av plötsliga gallskrik bakifrån och kräkande tyska barn två rader framför) tändes den orangea simulerade soluppgången i taket för att väcka bakre halvan av planet inför frukost. Madde hade under den större delen av min sovtid fortsatt att, via satellit-internet, fila lite mer på den här hemsidan när det inte gick att somna om.
Med runt fyra timmar kvar var vi nånstans över Indiens östkust, och alla mina tår hade svullnat upp till att bli i princip jämntjocka hela vägen. Jag provade att sitta med fötterna i vädret en stund, men det gjorde ingen större skillnad. Innan vi åkte hade Madde ordnat med nackkuddar som satt som en tjock halsduk runt nacken, så efter att ha nickat till några gånger igen gick planet in för landning. Ett näst sista flygplans-pling följdes av klickande bälten. Nu var det inte långt kvar. Inne i planet var klockan tio på förmiddagen. Utanför var den fem på eftermiddagen.
