Singapore-borna räknas som det mest biobesökande folket i världen, vilket märktes på både mängden biografer, deras biljettpriser och kvalitén på biopopcorn. Vi kan nu konstatera att allt är dyrt i det här landet, med undantag för just biobesök. För runt 150 kr fick vi varsin biljett, en hink med popcorn och varsin läsk. Skulle det ens räcka till den ena biljetten hemma?
Asien ligger långt fram teknologiskt, dels för att nästan all tillverkning flyttats hit de senaste decennierna och dels för att Japanerna bestämde sig för att den tekniska utvecklingen skulle bygga upp deras ekonomi efter andra världskriget. Här finns dessutom väldigt många konsumenter som väntar på att underhållas, så förutom biografer finns också gott om arkadhallar med både mer och mindre nytänkande lösningar – oavsett om det handlar om dart eller kareoke.
En nyare form av underhållning är virtual reality där flera personer kan spela tillsammans. Vi tog en Grab (en taxi man beställer från en app i telefonen, som Uber) upp till Sandbox VR för att prova en VR-upplevelse som använder sig av samma teknik som Hollywood för att låta datorn spåra hur man rör armar, ben, huvud och vapen i den grönmålade rummet. Sen ritar spelet upp spelarna som robotar inne i spelet, så att jag ser hur Madelena rör sig och hon ser mig. Jag ser också ”min egen” robotkropp när jag tittar ner eller lyfter armarna, med en precision som gör att det känns helt naturligt att jag nu befinner mig i en annan kropp. Det innebar också att våra avatarer (spelfigurer) också var olika långa, där vi stod i det virtuella träningsrummet och provade vapnen innan spelet började.
Spelen utvecklas av företaget själva, vilket gör att de kan skräddarsy upplevelserna och kombinera hårdvaran med spelupplevelsen så mycket som möjligt. Förutom Hollywood-tekniken förstärktes upplevelsen nämligen också av en väst som vibrerade när man blev träffad, och fyra stora fläktar som gjorde att vi kände vinden vina förbi oss när hissplattformen vi stod på i spelet åkte uppåt i svindlande hastigheter. Enkla effekter som ändå gjorde väldigt stor skillnad. En annan intressant effekt var hur plattformen i spelet plötsligt delade på sig, och vi långsamt gled ifrån varandra tills vi stod hundra meter ifrån varandra utan att kunna hjälpas åt. I verkligheten var vi fortfarande aldrig mer än två meter från varandra, men eftersom systemet hade kapat alla våra sinnen var det väldigt svårt att inte acceptera bilden vi såg i VR-glasögonen. Tack och lov fungerade fortfarande ”radion” genom vilken vi kommunicerade genom hela upplevelsen – en varsin mikrofon som gjorde att vi hörde varandra genom hörlurarna, snarare än genom luften i rummet vi stod i.
Smått tagna av upplevelsen gick vi därifrån, nöjda men hungriga, och hamnade snabbt på en koreansk ”New York street food”-restaurang där vi gick igenom alla intryck och långsamt återvände till verkligheten.
Ett kvarter och två våningar upp låg K Bowling Club, något som skulle vara en kombinerad bowlinghall och nattklubb. Med generösa öppettider fram till 06 på morgonen erbjöd de förutom drinkar och bowlingbanor även dart, arkadmaskiner och kareoke-bås. Dart-maskinerna såg mer ut som Jack Vegas-automaterna man ser på kvarterskrogar hemma, fast med en darttavla upptill, och räknade såklart poängen åt spelarna. Ovanför bowlingbanorna hängde storbildsskärmar som spelade upp musikvideorna till musiken som spelades på klubbvolym. Till skillnad från en svensk bowling som i regel fortfarande kör samma poängvisningsmjukvara som när jag gick på bowlingkalas i 10-årsåldern, så fick du här statistik på varje kasts (eller är det rullning? slag? putt?) hastighet i km/h serverad med grafik som matchade klubbkänslan. Vi spelade en bowlingserie, växlade ut några tvådollarssedlar och stängde in oss i ett kareokebås. Efter att ha gormat friskt i det ljudisolerade lilla röda båset en kvart fick vi upp en skärm med QR-koder. Tydligen hade båset varit snällt och spelat in hela vår fantastiska föreställning, sorterat dem efter låt och sen laddat upp dem på Internet för att vi skulle kunna ladda ner dem och dela med oss till alla våra vänner.
Jag tror att vi behåller dom länkarna för oss själva. I alla fall en liten stund till.
