Sri Lanka

”Är du inte nyfiken på dina rötter?”  En fråga man ständigt får genom hela livet som adoptivbarn. Den är så pass vanlig att svaret nästan blir inövat. Så där som när någon frågar vad man jobbar med och man hör sig själv säga samma gamla harang med ord utan att tänka på vad man faktiskt säger och vad frågan egentligen innebär. Jag själv har aldrig riktigt känt ett behov av det där med att leta reda på mina rötter. Det kan låta hårt för en del, men så när som på hud, hårfärg och ett ständigt begär av stark mat och mango, så har jag alltid känt mig hundra procent svensk. För jag är ju svensk. Det står det i passet i alla fall, även om det efter två veckor i Sri Lanka visat sig att andra uppgifter i passet varit helt felaktiga. 

Sen var det den där höstdagen i frisörstolen. Jag brukar i vanliga fall hålla mig ganska tyst för att bara njuta av stunden och för att bespara dem ännu ett kallprat. Men för strax över ett år sedan var jag hos en frisör i Gävle. Det här var en sån där person som bara sätter sig i tankarna. 

Vi pratade om allt möjligt och landade tillslut i ämnet adoption. Hon berättade om sin vän som också är adopterad, och frågade saker jag inte tänkt på förut, ifrågasatte och var allmänt nyfiken utan att vara anklagande. Till sist avslutade hon ämnet med ett leende och sa ”Ja, du får väl se när du själv blir mamma”.

Men så länge behövde jag aldrig vänta. Det räckte med att börja se små liv växa i mina närmaste vänners magar. Det räckte med att vända perspektivet till om det hade gällt dem. Hur det hade varit om någon av dem gått igenom flera månader av graviditet för att sedan vara tvungen att lämna bort barnet, av rent ekonomiska skäl. Den tanken gör ont att ens snudda vid. Den tanken har fått mig att vilja åka tillbaka och leta efter min biologiska mamma, om inte för min egen skull, så för hennes. För att säga ”Hej, jag mår bra och tack för att du gett mig ett liv i ett land av möjligheter”.

Någon månad innan resan, när jag verkligen hade bestämt mig att söka efter mina rötter gick jag med i en del Facebook-grupper. En del specifikt för adopterade, men även generella Sri Lanka-grupper. Jag ville veta mer om landet, om andras attityder till landet, vad som var turistställen och inte, vad som var sevärt och unikt och vad andra adopterade tänkte kring Sri Lanka och adoptioner. Under tiden passade jag på att maila organisationen som mamma och pappa adopterat mig genom. Kanske hade dom de resterande papperna från domstolsbeslutet. Hos mina föräldrar hade jag nämligen bara hittat två av dessa (se bild). Det jag kunde uttyda från dem var mitt födelsedatum, mitt lankesiska namn, min Sri Lanka-mammas namn och hennes dåvarande adress. Adressen var i och för sig bara ett vägnamn utan nummer och när jag kollade på Google maps såg jag att det var en jättelång väg i Colombo, alternativt en skola.

Till slut fick jag tag på en kvinna som jobbade på organisationen. Hon berättade att de inte arbetade med adoptioner längre men att de hade ett arkiv kvar. Tyvärr visade det sig att hon bara hade ett papper, samma som ett av de jag redan hade. 

Hon tipsade om att jag skulle ta kontakt med en dam som mot en peng hjälper till att söka efter de biologiska rötterna. Jag tog mig mod, och skrev ett mail till den här damen. Bara någon dag senare är det en tjej som postat ett inlägg om denna dam i en av Facebookgrupperna jag gick med i. I inlägget varnar tjejen för damen jag precis mailat (se bild), att tjejen blivit lurad på pengar för att damen plötsligt slutat svara. Flera andra kommenterar att de varit med om liknande beteende från henne även om de också fanns dem som berättade att hon hjälpt dem. Lätt illamående över hur folk kan utnyttja andra människor och framförallt gällande en sån här sak kände jag att jag nog inte alls ville ha hjälp av den här damen. Men jag hade förstått att jag skulle behöva hjälp, med undersökandet, med papper och översättning. Jag fick tips om en kille i Sri Lanka som jag tog kontakt med, men efter att ha skrivit en del kändes det inte helt bra och det kändes som att vi missförstod varandra.  Så jag letade vidare, och höll ögonen öppna, men för vem visste jag inte riktigt. Det enda jag visste var att jag på något vis skulle känna när rätt person skulle dyka upp. Och det gjorde jag.

Ashen

I en annan grupp ”Svenskar i Sri Lanka” var det en kille, Ashen, som ofta svarade hjärtligt och hjälpande när människor frågade olika saker om landet. Jag kunde se att han var från Sri Lanka men han skrev svaren på perfekt svenska vilket gjorde att jag tänkte att han antingen var adopterad eller att han bott/bor i Sverige. Jag tänkte att jag ju inte har något att förlora så jag tryckte på Facebooks ”skicka meddelande” och berättade om min situation, mina tankar och huruvida han var bosatt på Sri Lanka eller inte. Det var han. Ashen berättade att han flyttade till Sverige från Sri Lanka med sin familj när han var 12 och har bott där fram till för fem månader sedan då han bestämde sig för att flytta tillbaka till Sri Lanka där han nu jobbar som privatchaufför för turister som vill åka på rundturer. Han svarade även att han gärna hjälpte till att leta efter mina rötter och i samband med det kände jag hur en stor del av oron kring allt bara lade sig. Detta skulle bli bra vad vi än skulle komma fram till och hur långt vi än skulle nå.

Ashen fick kopior på de två domstolsbeslutspapprena jag hade, och ett digitat foto på min Sri Lanka-mamma som vi hämtat från VHS-filmen som pappa spelade in när de hämtade mig. Och med det lilla underlaget började Ashen efterforskningen. När han inte hade körningar åkte han runt mellan myndighetskontor och sjukhus, han tog med sin mor och syster och knackade dörr och visade fotot i det området i Colombo där min mamma skulle ha bott. Han pratade även med ”bychefen” som kände till allt och alla sen åratal tillbaka, men utan framgång. Ingen hade varken sett henne eller kände igen hennes namn.

Under tiden hemma i Sverige registrerade jag mig på sida efter sida för adopterade. Jag försökte hitta fler tillvägagångssätt för röttersökning och dök ner i rapporter och artiklar om adoption som ämne. Mitt i allt detta upptäckte jag en nedslående artikel. 

Den kom från The Guardian och bekräftade det jag läst om på flera forum. En stor del av adoptionerna som skett till Sverige och Nederländarna (som är de länder som adopterat flest från just Sri Lanka) har falska dokument (se källa) Kvinnor har alltså spelat spädbarnens mödrar i domstolen, man vet alltså inte den egentliga mamman och barnet har därmed helt felaktiga uppgifter. Kunde det här vara fallet även för mig? Var det därför ingen kände igen min mamma på den påstådda adressen? Hade kvinnan på VHS-filmen jag sett tusen gånger när jag var liten varit en helt främmande kvinna? Hade de där små gesterna jag tyckte jag kände igen hos mig själv, inte egentligen varit så lika? Med de tusen frågorna blev hoppet allt mindre. 

Men Ashen peppade på. Han hade varit totalt fem gånger fram och tillbaka mellan mitt födelsesjukhus och kommunregistret så att han tillslut skulle kunna få ut mitt födelsebevis. I födelsebeviset skulle vi nämligen få ut min Sri Lanka-mammas och pappas namn, adress samt deras föräldrars uppgifter. Men Ashen fick inte ut ett bevis direkt i handen, utan det var tvungen att göras en beställning på beviset så att det sedan skulle kunna postas till kommunen där jag var född.

Nu var det ungefär en vecka kvar innan vi skulle flyga till Sri Lanka. Ashen frågade om jag hade några andra uppgifter som kunde vara till användning. Och då kom jag på att det ju faktiskt var en kvinna i Sri Lanka som hjälpte mina svenska föräldrar (samt några andra Sverige-par som också skulle adoptera). Varken mamma eller pappa mindes vad hon hette, men tyckte att jag skulle ringa en av de andra Sverige-mammorna som adopterade samtidigt som mina föräldrar. Sagt och gjort, jag hörde av mig till Britt-Marie och till min stora lycka svarade hon direkt. Och vilket svar. Hon hade både namn och adress till kvinnan som hjälpte till med adoptionen. 

Britt-Marie berättade att den lankesiska kvinnan var gammal redan då, så det var kanske inte säkert att hon levde. Men om hon gjorde det, tänkte vi att hon borde ha något arkiv med papper och uppgifter kvar. 

Ashen åkte så snart han hade möjlighet till kvinnans adress. Efter en dag eller två hörde han av sig igen. Hon levde, men hon hade flyttat. Det var grannen som hade berättat detta. Men hon visste inte var. Däremot visste hon att kvinnan fortfarande brukade besöka munkarna då och då. Ashen åkte dit för att prata med dem, fick veta att andra adoptivbarn också varit till dem för att leta efter kvinnan. Men de visste bara vilket område hon bodde i, inte vilken adress.

Vi anlände mitt i natten. Colombo var mörkare än jag minns det, men lystes upp av små affärer och uteställen som fortfarande var öppna. En sak var däremot precis som jag mindes det, det var män överallt. Inte en enda kvinna. Vi visade taxichauffören adressen till lägenheten vi hyrt kommande nätter, men han visste inte riktigt var det låg. Efter ett samtal och mycket om och men, rullade vi sakta in i en ännu mörkare gränd. Obehaget som kommit krypande ville nu bubbla över som kolsyra i en skakad läsk. Här och där stod grupper av män och bara hängde. Deras blickar som i princip var det enda man kunde uttyda i gränden följde bilen när vi närmade oss vår port. ”Here” sa chauffören, jag och David tittade på varandra, var det här verkligen rätt?  

Motvilligt lämnade vi taxin och tog våra alldeles för tungt packade ryggsäckar och gick mot porten med hökblickarna i ryggen. Vi möttes av en vakt som inte kunde engelska men som guidade oss upp genom ett riktigt trångt lägenhetshus. Fukten var ofrånkomlig och en av korridorerna var totalt kontaminerad med gammal fisklukt. Han öppnade dörr på dörr och lås på lås och vad som kändes som längst in fanns vår lägenhetsdörr. Äntligen sömn. 

Utvilade och tacksamma över den välfungerande och relativt tysta ac:n vaknande vi av solljuset som strömmade in och fyllde den lilla lägenheten. Det som vi suckat åt under natten, när vi först kom in i lägenheten, var inte så tokigt ändå (se bild ovan, men ursäkta sängkaoset). Visst det var slitet, skitigt på sina ställen och såg som förväntat inte alls ut som på fotona, men det mesta vi behövde fanns där. Det var gott om utrymme och läskiga djur såg jag inte röken av (förutom någon spindel i duschen). Och den där mörka gränden utanför porten, var i själva verket ingen gränd, och som tur var, inte alls särskilt obehaglig i solljus. 

Senare på eftermiddagen skulle vi träffa Ashen. Det var otroligt hett ute och kändes som att det var en annan typ av sol på Sri Lanka än i Singapore, för att inte tala om i Sverige. Vad som egentligen var några minuter kändes som en hel evighet när vi väntade på att mötas upp utanför den lokala gallerian. Ashen hade frågat om de gick bra att en vän hängde på. Självklart, sa vi. Sen satt vi där alla fyra i hans bil, vi åkte till en foodtruck nere vid havet. Det mörknade och medan vi satt där och käkade, kanske den godaste burgaren jag ätit, gick vi igenom allt. Det kändes bra, men vi väntade fortfarande på det där födelsebeviset. Om det nu ens fanns något?

Vi stannade i Colombo någon dag och tittade runt lite, sen beslöt vi oss för att åka iväg med Ashen på en rundtur i landet. Vi åkte norrut för att se Dambulla, omtalade Sigiriya och Kandy. Efter Kandy åkte Ashen hem till Colombo, medan vi på egen hand skulle ta oss ned till södra kusten, för bad och strandhäng. Under tiden höll vi kontakten med Ashen och väntade på födelsebeviset. Vi åkte tillbaka till Colombo på torsdagen, fyra dagar innan vi skulle lämna Sri Lanka, och checkade in på ett lite härligare boende än de förra, som låg nere vid havet. Eftersom att det nu hade gått så lång tid var vi säkra på att födelsebeviset skulle ha kommit vid det här laget. Därför skulle vi möta upp Ashen på fredagen och åka till socialkontoret i kommunen och få ut det.

Vi plockade med oss domstolsdokumenten, pass och alla andra handlingar vi hade med oss, gick upp för trapporna till socialkontoret och satte oss ner på nägra trästolar och väntade. Ashen pratade med kvinnan i sari bakom disken. Vi förstod inte en stavelse, men såg snabbt att något inte stämde.

Kvinnan skakade på huvudet och Ashen såg förvirrad ut. Födelsebeviset hade fortfarande inte kommit. Ashen fick ett nummer och ringde direkt till nationalregistret, han pratade med säkert 4-5 olika personer och lade till slut på. De hade fortfarande inte skickat några papper. De hade inte hunnit, de hade mycket att göra. Ashen bara skakade på huvudet. Besvikna gick vi ner för trapporna igen och satte oss i bilen.

Det var nu alltså fredag. På måndag kväll gick vårt plan vidare till Hong Kong. Vi hade slut på spår, och under helgen skulle allt vara stängt. Klockan var strax efter 12, och på en fredag är det inte många kontorsarbetare som jobbar sent. Inte en chans att de skulle hinna skicka födelsebeviset till på måndag – tisdag allra tidigast. Ashen frågade vad vi ville göra nu, och föreslog att vi kunde åka bort till sjukhuset där jag föddes. Det låg ändå i närheten. Visst, sa vi, det skulle i alla fall vara roligt att ha sett det.

Tio minuter senare hoppade vi ur bilen igen, Ashen tog täten och gick raskt uppför en trappa till och in på arkiveringsavdelningen för det stora universitetssjukhuset. Det märktes att Ashen redan hade varit här, mer än en gång. Vi gick förbi några rum med högar av papper i bokhyllor som sträckte sig från golv till tak, och in på ett litet kontor med många små skrivbord. Det här arkivet var som taget från en 70-tals film. På kanske 5×5-6×6 meter satt fem personer och arbetade. Ytterligare två skrivbord stod tomma. Papper överallt, lösa och i tjocka buntar med snören runt. Definitionen av strukturerat kaos.

Ashen pekade ut kvinnan som hjälpt honom tidigare, och presenterade oss. Han förklarade situationen med födelseattesten och att vi skulle åka från landet på måndagen. Efter att Ashen vunnit deras förtroende och gjort klart för dem att vi bara ville hitta och träffa Somawathie (min Sri Lanka-mamma),

och inte ville henne något ont, så reste hon sig och gick ut i rummet bredvid. Kort därefter reste sig flera av de andra och följde efter.

De drog ut stora tjocka böcker, frågade om namn igen, om datum igen. Vi visade dokumenten, de tog nya kopior, ropade in andra som jobbade där, skickade runt papper och såg väldigt fundersamma ut. Till slut tystnade de, och konstaterade att det inte funnits någon kvinna med det namnet som fött något barn den 3e juli.

Stämningen blev åter dyster, även om vi alla var helt tagna av deras engagemang. De bara släppte vad dom höll på med och hjälpte till att leta. Rörda och fundersamma över informationen lämnade vi sjukhuset. 

På vägen tillbaka till centrala Colombo, får Ashen ett samtal från en pålitlig person med säkra källor. Vi sitter knäpptysta och försöker uttyda ett enda litet ord som Ashen säger, sedan vänder han sig om och säger ”Ditt namn är inte Nayana, det är Niluka”  

Namnet var fel. Födelsedagen var fel. Sjukhusets namn var fel. Men mammans namn var rätt.  

Den 10 juli 1990 var alltså min riktiga födelsedag och jag var född på ett helt annat sjukhus ett antal kilometer utanför Colombo, av en kvinna med namnet Weragoda Maasachchige Somawathie.

Namnet Madelena Nayana, som stått i domstolsdokumenten hade inte funnits när jag föddes. Då hade jag kommit till världen som Niluka Priyadarshani, en vecka senare än vad som stod i domstolsdokumenten.

Klockan var nu nästan fem på eftermiddagen, och det var ingen idé att åka iväg till det rätta sjukhuset idag. Vi åkte tillbaka till hotellet och försökte smälta informationen. Jag tittade bort mot horisonten, och tänkte att något så litet som datum och bokstäver ändå kan kännas så mycket när de inte stämmer. Det var liksom svårt att greppa det. Nytt namn. Ny födelsedag. Hur blir det med företaget, som är döpt till Nayana? Skulle jag byta namn juridiskt nu?
Skulle jag börja fira den 10:e istället nu? 

Efter frukost hoppar vi än en gång in i Ashens mörkblå Mitsubishi-sedan med AC:n på max. Raka vägen sydöst från Colombo, 20 kilometer som tar en halvtimme att köra. I takt med att trafiken lättar upp blir vägen allt mindre och kurvigare, även om Ashen kommenterar att vägen blivit väldigt mycket bättre än sist han körde där. Vi stannar vid ett fruktstånd, dricker ur en varsin king coconut och äter några bananer och provar Aasmi, nån slags nudel-dessert som äts vid nyår. Det smakar sockervadd och donuts.

Efter att ha torkat av fruktjuicen och sockret från händerna med tidningspapper kommer vi snart fram till det lilla sjukhuset. Vi kommer in och får personalens fulla uppmärksamhet, stora leenden och nyfikna blickar. ”Sri Lankan?” Madelena får frågan för hundrade gången medan den som frågat pekar på henne. ”Yes, I’m born here” svarar hon, och hon som frågade skiner upp som en sol – precis som de senaste 99 gångerna. Vi förstår inte varför, men det är väldigt rart.

Ashen förklarar vår historia för en kvinna som sitter inne på ett litet kontor direkt till vänster om ingången. Hon och en annan kvinna diskuterar vilt, och flera av de andra sköterskorna kommer nyfiket och tittar in på kontoret där vi alla står. ”Please, sit” instruerar en av sköterskorna oss, drar fram två stolar och startar takfläkten. Det börjar bli mitt på dagen nu, och runt 30-32 grader i luften. Madelena och jag sätter oss ner och väntar spänt i värmen. Sköterskorna springer ut och in i rummet, hämtar papper och böcker, hämtar andra sköterskor, nycklar till skåp ur gamla stora medicinburkar, och precis som på det andra sjukhuset tar det inte lång tid innan all personal på hela bygget är engagerade. ”You? Born here?” frågar någon Madelena och tittar begeistrat. Det bläddras i en gammal skrivbok och några av dem skrattar till. En sköterska vinkar in oss i rummet där de andra fem personerna står, och pekar på en rad i boken med några siffror. 3300 gram! Ungefär ett kilo mer än alla andra barn som skrivits ner på det uppslaget. ”Big baby!” utbrister de lyckligt. 

Och där är det, namnet, datumet, vikten, mammans namn. Den 10 juli. Madelena känner igen vikten. Ashen frågar kvinnan i rött om datumet, att det inte stämmer med rättegångsdokumenten.

Hela tiden har vi självklart varit nervösa för att råka ut för bedragare, förfalskade dokument eller annat konstigt som så många andra personer som adopterats från Sri Lanka tyvärr drabbats av.

Hon förklarar att det är olagligt att adoptera bort barn som är mindre än tre veckor gamla. Datumet för Madelenas adoption var redan bestämt sedan långt tidigare, så för att ge Madelena chansen att bli bortadopterad till just Lennart och Agneta behövde datumet justeras. Något som säkert endast var möjligt tack vare att hon vägde lite mer som nyfödd.

Sköterskorna fortsätter nu jakten och försöker få tag på läkare och sjuksköterskor som ska ha gjort hembesök till mamman den första tiden efter förlossningen. De försöker också ringa till andra kvinnor som fått barn dagen efter och före, i hopp om att de vet mer om mamman efter att ha legat på förlossningsavdelningen i samma rum under några dagar. De två äldre sköterskorna turas om att ringa, och sitter ibland samtidigt i telefon, men ingen verkar riktigt få napp. Då märker en av sköterskorna en ny detalj i journalen som ligger uppslagen på bordet, en liten anteckning som säger ”2p” – second pregnancy. Madelena har ett storasyskon!

Efter att ha uttömt alla tänkbara möjligheter att få tag på någon som kan veta mer, lovar sköterskorna att ringa Ashen så fort de får tag på någon som vet mer. Vi tackar alla för hjälpen, kramar om och tar i hand, och åker tillbaka mot Colombo igen för att äta något alla tre. Nu, när vi har rätt namn och rätt datum, är det inga problem att kunna beställa födelseattesten, och därifrån få ut adresser och namn på även mormor och morfar. Men det är helt plötsligt förståligt att födelsebeviset Ashen tidigare begärt ut inte existerat. 

Förutom Madelenas riktiga namn, födelsedatum och födelsesjukhus, fick vi även ut Somawathies födelsedatum och namnet på sjukhuset hon föddes. Med hjälp av Somawathies namn och födelsedatum borde vi kunna ta ut hennes nuvarande adress från folkbokföringen på måndag, hade Ashen tidigare förklarat.

Efter ytterligare en halvtimme släpper han av oss vid sjukhuset i Baddegama, sjukhuset som alltså borde ha uppgifterna om Maddes mors föräldrar. Vi frågar oss fram efter någon som till att börja med kan någon engelska, och en sjuksköterska leder oss fram till en kvinna som just håller på att låsa sin kontorsdörr för att åka hem. Just som vi misstänkt förklarar hon snabbt att ingen kontorspersonal jobbar på söndagar – det är helgdag. Det är helt enkelt stängt, och vi får komma tillbaka imorgon. Hon tipsar oss också om att gå till distriktsekreteraren – District Secretary Office – eftersom de har ett arkiv med alla invånare i Baddegama. Men, repeterar hon, även de håller stängt idag. Det är ju helgdag. 

Vi tackar ändå, och hon traskar vidare hemåt. Utan någon vidare riktning går vi ut från sjukhusområdet, nerför den lilla backen och ut mot vägen. Direkt till vänster finns ett litet café som ser halvöppet ut, och vi bestämmer oss för att slå oss ner, be om en varsin läsk och försöka komma på vad nästa steg ska bli. 

Att kalla D.C. Cafe för ett café (med svenska mått mätt) känns lite missvisande. Det är mer som ett seven-eleven med några bord uppställda, hälften inomhus, hälften utomhus. Men servicen, måste väl ändå sägas, är svårslagen. 

Dominde, som står bakom disken, berättar att han äger och driver caféet tillsammans med sin fru, och undrar vad två turister gör vid byns sjukhus på en söndag. Vi berättar om vår jakt och vårt detektivarbete hittills, och förklarar att det enda spåret vi just nu har kvar är ett telefonnummer som Madelena hittat på en telefonbokstjänst online. Numret står skrivet på en “Weragoda Maasachchi”  (delvis rätt efternamn, med lite annorlunda stavning) – med en adress någonstans i Baddegama.

Det är säkert inte rätt person, tänkte vi, men kanske, kanske kunde det vara någon avlägsen släkting som visste något mer. Ashen hade tidigare försökt ringa numret, men inte fått något svar. Vi håller upp skärmen för Dominde, som ursäktar sig och hämtar ett litet förstoringsglas som får fungera som läsglasögon. Han följer texten med pekfingret medan han läser, och ser plötsligt förvånad ut. ”I know this village!” utbrister han glatt och slår ut med handen. ”I know this!” 

Han pekar ut snart ut platsen på en karta genom att utgå från sjukhuset och följa en flod.Vi förklarar att vår vän försökt ringa dit men inte fått något svar. ”Noo, no phone there” säger han och och skakar på huvudet. ”I can take you! I have a small vehicle. I take you there!”

Madelena och jag tittar på varandra och bara gapar. Är det här på riktigt?

En äldre liten sjuksköterska hade nu kommit ner från sjukhuset för att handla något på vägen hem, och Dominde förklarade att han just tänkt stänga butiken eftersom de flesta på sjukhuset nu gått hem för dagen. Han förklarade även för henne att vi letade efter Maddes biologiska mamma, pekade på kartan och visade adressen. Hon nickade och höll med om att byn låg där, men hon kände nog inte igen namnet. Hon log mot oss, önskade lycka till och gick iväg med det hon handlat. Några minuter senare kom Domindes fru på en vespa för att stänga butiken medan han hämtade sitt ”small vehicle” för att sen köra iväg med oss. 

Innan vi hoppade in i bilen hade vi lyckats förklara att vi inte var säkra på att det var rätt person, och att vi verkligen inte ville röra upp något för familjen om hela adoptionen hade hållits hemlig fram till nu för övriga familjen. Det här var något vi pratat tidigt om med Ashen, och som nu kändes lite mer osäkert med vår nyblivne lokala guide. Han upprepade nu flera gånger att vi skulle stanna kvar i bilen när vi kom fram medan han gick före och frågade runt, så vi kände oss ändå ganska trygga med att hoppa in i bilen med den här främlingen vi nu känt i 30 minuter. 

Efter att ha släppt av Domindes son vid skolan för extra engelskalektioner stannade vi hos en vän som hade en liten butik vid vägkanten. Han kände inte igen namnet eller kvinnan på bilden vi visade, så vi fortsatte vidare på vägen mot byn. Molnen hade blivit allt tyngre under dagen, och nu började det regna lite smått. Medan det sakta började regna mer och mer närmare vi oss sakta byn på asfalterade kostigar som ringlade sig mellan palmer, regnskogsträd och enorma blad. Vid nästa stopp förklarade han att vi var framme i byn, och att han hade en till vän här som han skulle fråga. Stanna här, tecknade han med handen och slog igen dörren. Vi satt spända kvar och visste inte alls vad vi kunde vänta oss, men konstaterade än en gång hur otroligt långt han kunde gå för att hjälpa två främlingar från andra sidan jorden – samtidigt som vi blev allt mer nervösa för att hamna hos någon som bara ville lura oss på pengar. 

Efter en stund kom Dominde tillbaka ut med sin vän. Han såg glad ut och öppnade skjutdörren bredvid Madelena. ”Your brother is sitting in a house over there!” utbrast han och pekade bakåt, åt det håll vi kommit från. ”And your grandmother is also sitting in a house over there!”

Vi satt kvar i bilen, båda två med hakorna i marken, medan han upprepade samma ord en gång till. Vi tackade hans vän, som stod lutad mot muren och log brett, innan Dominde drog igen bildörren och hoppade tillbaka in bakom ratten. Efter ett nervöst stopp vid fel hus stannade vi framför ett litet gult hus med blå sidor. Utanför stod en kort kille i shorts, och Dominde gick än en gång före medan vi satt kvar. Kort därefter kom han tillbaka och vinkade ut oss ur bilen.

Vi tog av oss sandalerna utanför dörren och klev in i det kala huset där en liten skröplig gammal gumma satt på en stol. Killen som stått framför huset stod också där inne, och Dominde presenterade oss för varandra. ”This is your brother, and this is your mothers mother”. 

Madelenas nyfunna bror Soranga stod redan med tårar i ögonen, och kramade sen om henne hårt och länge. Dominde tolkade så gott han kunde, men ibland kändes det som att han var lika tagen av den här otroliga historien som vi var. Dessutom fortsatte mormorn att prata oavsett om någon annan pratade, om det fanns någon som lyssnade eller om någon verkade förstå. Vi frågade efter foton på Madelenas mamma, och Soranga gick bort till den öppna bakdörren som vette ut mot floden bakom huset. Han sträckte sig upp och pekade på en linje där dörren blir ljusare upptill, ungefär 20 centimeter från den övre kanten. ”Hit upp”, visade han, ”hit upp nådde vattnet när floden översvämmades för två år sen. Alla bilder hamnade i floden.” 

Det syntes tydligt att de inte hade mycket i det lilla huset med två mindre rum, ett större rum och ett litet skjul ner mot floden. Inredningen bestod av fyra trädgårdsstolar i plast, en bokhylla med en radio som spelade traditionell asiatisk/lankesisk musik, och en säng i det ena mindre rummet. I det andra stod köksutrustning i en låda på golvet bredvid ett litet gasolkök. På väggen i det större rummet satt några metallfästen fastskruvade, spår efter en tv och en AC som de tvingats sälja för att ha råd med mat. Lägger man sen till faktumet att de antagligen blivit av med alla sina personliga ägodelar ett par år tidigare får man bilen av ett ganska hårt liv. 

Efterhand kommer fler och fler in genom dörren. Soranga har under tiden ringt och pratat med de andra släktingarna i byn, och vi får träffa kusiner, kusinbarn och två mostrar till Madelena. Mormor möter upp en morbror i ytterdörren, vi hälsar, och sen pekar hon upp mot några berg längre bort som man nätt och jämnt ser toppen på. ”Där uppe låg huset vi bodde i förut, där din mamma föddes”.  Vi ber Dominde fråga hur gammal mormor är, och när han får svaret spärrar han upp ögonen och slår ut med händerna: ”98 years! Your grandma is 98 years old!” Den här lilla gumman, som fem minuter tidigare reste sig för att jag skulle få hennes stol att sitta i, har alltså sett närapå ett helt sekel passera. Dominde försäkrar oss om att det är all frukt, vattnet från King Coconut och långa promenader som hållit henne pigg och frisk. 

På några timmar har hon fått en ny, stor familj. Totalt har Madelena 6 mostrar och 2 morbröder, så det finns nog ganska många fler kusiner runt om i landet. Vi började fråga om deras namn, och en moster presenterade sig som Somawathie. Weragoda Maasachchige Somawathie. Namnet i rättegångsdokumenten. Är det här Madelenas biologiska mamma? Är det ett missförstånd? Utger hon sig för att vara någon annan? Vi förstod ingenting. ”Premalatha”, förklarar Dominde medan alla fortsätter att prata i mun på varandra. ”Din mamma heter egentligen Premalatha. Hon har använt sin systers namn flera gånger förut”, fortsätter han. ”Men var är hon nu? Är det någon som vet?” Dominde fortsätter prata med dem, och skiner snart upp igen. ”Aaah, I know this! Your mother is very famous!” 

Han berättar för oss att Premalatha driver ett frukt- och juice-stånd i Galle sen många år tillbaka, och att det tydligen är omtalat. Vi frågar var det ligger, men han svarar bara att det ligger i Galle och att han vet var det ligger.

Vägen tillbaka till Galle var lång, men gick ändå fort. På vägen hade vi plockat upp en vän till Dominde som jobbar i staden, och antagligen kände till vägen till fruktståndet lite bättre. Vi passerar en marknad längs vattnet, tar av mot en busscentral och parkerar bredvid en liten tidningskiosk. 

Samma sak än en gång. Vänta här, säger Dominde, så ska vi kolla läget först. Vi sitter kvar när bildörren slår igen. Tystnaden lägger sig blytungt och vi tittar nervöst på varandra. Kan det vara sant? Det känns alldeles för bra för det. Försöker de lura oss? Står de där borta nu och övertalar någon att spela med? Det tar lång tid. Längre än de tidigare stoppen. Men säkert ändå bara några få minuter. Så öppnas dörren igen på förarsidan. Dominde kommer själv, utan sin vän, och tittar på oss med tårar i ögonen. Utan att säga ett ord. 

”It is her” stammar han till slut fram och tittar på Madelena. ”She’s here. Your mother wants to see you.” 

Han hoppar in igen och startar bilen, kör närmare och parkerar en liten bit från Premalathas fruktstånd. ”Are you ready?” Madelena ser fortfarande chockad ut, men nickar. ”Ok, come on!” fortsätter han och snörvlar till igen. 

Det som sedan utspelar sig borde ha etsat sig fast på näthinnan, som det heter, men sanningen är att det blev för många intryck på en gång. Allt gick så fort i vimlet. Madelena får en liten påse med skivad mango i handen. Alla pratar i mun på varandra, mest på lankesiska, och det blir långa kramar och många tårar. Jag minns också hur det kändes 100% omöjligt att det här faktiskt hände. Det kändes som att se en film spelas upp runtomkring oss, som att stå mitt på scenen på en teater. 

Dominde tolkade åt oss, och Premalathas vän Shanthe (eller Svante som vi själva kallade honom) som också pratade engelska hjälpte till. Vi berättade hur vi haft så lite att gå på, fått ledtråd efter ledtråd, och blivit hjälpta av så många olika människor. Efter en stund gick Premalatha undan till fruktståndet igen och gjorde i ordning varsitt stort glas juice till oss, från gröna apelsiner och någon slags småcitrus. Otroligt gott och läskande.

Madelena tog fram mobilen och visade bilder på familj, vänner och sig själv. Premalatha hade tårar i ögonen hela tiden. Vi hade också tagit med oss några utskrivna bilder hemifrån, barndomsbilder på Madde, som hon fick behålla. Hon bläddrade igenom dem försiktigt, och la sen omsorgsfullt ner dem i sin Vans-väska. 

Sen kom nästa överraskning: ”You have a sister”, översatte Shanthe. ”A younger sister. Tomorrow we go there to meet her”. Vi tappade båda hakan igen. Fram tills dess hade vi nog ändå tänkt ta en nattbuss tillbaka till hotellet i Colombo, men det kändes helt omöjligt nu. Vi bestämde snabbt att vi skulle ta in på ett litet guest house i närheten som Premalatha och Shanthe kände till, och åka till Madelenas ett år yngre syster Nirangela tidigt nästa dag. Hon bodde utanför Matara, där vi tidigare övernattat under vår rundresa på ön. Vi tackade Dominde och hans vän, väntade medan Premalatha slog igen fruktståndet och hoppade in i Shanthes lila tuktuk. Shanthe brukade hjälpa Premalatha att köpa frukt, och de verkade vara nära vänner. 

Solen var just på väg att gå ner, och på vägen bort mot gästhuset stannade Shanthe vid fortet i Galle för att visa oss runt. Vi strosade runt där i en timme eller två, och började långsamt lära känna varandra i den storslagna miljön som stått oförändrad i hundratals år. När mörkret till slut föll över Galle släppte de av oss vid det lilla hotellet Thenu Rest där vi skulle bo. ”Pick you up tomorrow at 7” sa Shanthe. Premalatha kramade oss länge båda två, först Madelena, sen mig, och sen Madelena lika länge igen. När och hon Shanthe åkte igen var det med tårar i ögonen hon vinkade av oss. Vi skrev in oss, fick ett rum och gav oss ut för att äta något mer än frukt till middag. Nu befann vi oss precis mitt i ett av landets största turistmål, så vi hittade snabbt en liten restaurang med nästan överdrivet bra recensioner. Efter att ha delat på en husets lasagne konstaterade vi att det var välförtjänta betyg. Medan vi fortsatte försöka smälta dagens intryck strosade vi runt bland turistbutikerna och letade souvenirer att ta med oss hem – vi skulle ju ändå resa vidare imorgon. 

Det kanske är läge att poängtera det igen, själva tidsramen för vår jakt efter Madelenas biologiska familj. Vi hade alltså väntat på registerutdrag från dag 1 till dag 12 av 15 på vår resa, för att dag 12 börja om från noll igen. Dag 13 besökte vi sjukhuset Madelena föddes på, och fick namnet på orten hennes mor blivit född i. Dag 14 åkte vi dit, utan tolk, på vinst och förlust. Vi frågade runt och träffade café-ägaren Dominde som erbjöd sig att köra oss till en liten by en timme därifrån, där ett telefonnummer fanns registrerat på någon med samma efternamn som stod i domstolsdokumenten från adoptionen. I den lilla byn hittade vi Madelenas bror, 98 år gamla mormor och flera andra släktingar.

Telefonnumret tillhörde Madelenas moster Somawathie, som berättade att Madelenas mor hette Premalatha men hade använt sin systers namn för att skydda sin egen identitet. 

Familjen skickade oss sedan tillbaka till storstaden Galle, där Madelenas biologiska mor – Premalatha – arbetade i sitt fruktstånd. För första gången på 28 år återförenades mor och dotter strax utanför Fort Galle. Och imorgon – dag 15 av 15 i Sri Lanka – skulle vi få träffa Madelenas lillasyster Nirangela som bodde två timmar bort. På kvällen samma dag skulle vi flyga vidare till Hong Kong, en flygtur som vi inte hade råd att boka om. På bara tre dagar hade så mycket förändrats.

Tillbaka på vårt rum började vi planera morgondagen. Kollade flygtider, busstider, avstånd och försökte stoppa in tillräckligt med marginal för att slippa panikstress innan flyget gick. Medan Madelena ringde hem till sina föräldrar för att berätta om allt, gick jag ut och ordnade med senare utcheckning på hotellet (riktigt sen utcheckning – jag tror vi fick till kl 18). Jag berättade också om vår dag för föreståndaren för vårt guest house, som lyssnade fascinerat. Vi ringde också Ashen och berättade om allt, eftersom han varit med hela vägen dit.

Morgonen därpå ringde mobilen tidigt, och vi gick ut för att möta Shanthe och Premalatha. Fem-tio minuter över sju puttrade tuktuken in på den smala kullerstensgatan så det ekade mellan stenhusen. Vi klämde in oss bak i tuktuken igen och puttrade iväg. Först gjorde vi ett stopp bara några kvarter därifrån, för att se de gigantiska träd som omringade ett torg utanför något myndighetshus. Efter ett andra stopp vid Premalathas fruktstånd, där hon hackade upp en king coconut till oss att dela på till frukost, åkte vi sen vidare mot Matara och Nirangela.

Det var trångt bak i tuktuken där vi satt tre på rad, och det gick inte direkt superfort, men det gjorde ingenting. Shanthe som satt framför oss pekade ut saker att se längs hela vägen, vinden svalkade och kokosnöten (som räckte en evighet) släckte törsten. Någonstans halvvägs vinkade Premalatha åt Shanthe att stanna vid ett fruktstånd, där hon köpte vattenmelon, bananer och mangostan att äta på vägen. 

Madelena hade tidigare frågat Premalatha om Nirangela visste om att hon hade en syster. Premalatha berättade att när hon och Nirangela någon gång haft det som allra svårast, utan hem efter tsunamin och utan pengar till mat, hade hon berättat att Nirangela har en syster någonstans ute i världen. “Jag hoppas jag får träffa henne någon dag” hade hon då sagt.

“It’s your sister” sa Premalatha och räckte fram sin telefon till Madelena som satt i mitten av tuktuken. “Hello?” sa Madelena glatt överraskat. “I’m longing to see you” sa Nirangela i andra änden. “Me too” svarade Madelena, och log stort medan ögonen tårades.

På vägen dit passerade vi också Mirissa, där Ashen övernattat inför sin nästa körning. Vi stannade till och ringde upp honom, så att han också kunde få träffa Premalatha. Ashen som lagt ner så mycket tid och energi på att genom ledtråd efter ledtråd till slut leda oss fram till Madelenas familj och släkt. Han kom ut, träffade Premalatha och Shanthes och hjälpte oss också reda ut vissa frågor som blivit svåra att förstå när deras engelska inte riktigt räckt till. Bland annat att Soranga (Madelenas bror), Madelena och Nirangela är helsyskon, hur svårt det varit för Premalatha att lämna ifrån sig sin nyfödda dotter, och mycket annat. Som ännu en i raden av osannolikheter var vi väldigt tacksamma över att våra och Ashens vägar hade korsats här ännu en gång, och tog farväl för att åka vidare mot Matara.

När vi passerat surfarparadiset Matara blev vägen sakta smalare och smalare, och djungeln blev tätare och… större. När vi hörde motorn kämpa i en brant uppförsbacke smal som en cykelväg var det inte långt kvar, och efter att ha svängt runt en stor svartpepparbuske stod vi plötsligt utanför Nirangelas hus.

Huset var något av ett work-in-progress, men kändes ändå som ett hem. Väggarna bestod av lättbetongblock, murbruk och korrugerat plåttak. I dörröppningen saknades dörr. Golvet var stampat jordgolv. Fönstren var mörka plastskivor. En ensam glödlampa hängde från taket i köket. Längs kanten av taket hängde tvätt på tork. Men trädgården var full av frukter och kryddor, som mango, papaya, guava, bananer, olika sorters kokosnötter, avokado och jackfruit. Hos en granne, visade Shanthe, växte det kanel. De hade också en egen brunn med färskvatten.

Vi tog av oss skorna utanför ingången och gick in. “This is your sister” sa Premalatha när Nirangela och Madelena såg varandra för första gången. Än en gång stod tiden helt stilla. Som två spegelbilder stod de orörliga och synade varandra uppifrån och ner, båda med samma ansiktsuttryck, som att de väntade på ett nyp i armen. Så lite som skiljde dem åt – så när som på halva jordklotet.

Nirangela hade gift sig med sin man när hon var 21, och de hade fått två söner: Danupe, 9 år, och Teshare, som var 4 år. Efter en stund kom Teshare hem tillsammans med Nirangelas man och det märktes att mormor Premalatha och Teshare brukade umgås. Vi hade tagit med oss mjukisdjur som vi hittat i byn kvällen innan – ett till Teshare och ett till Danupe – och när Madelena satte sig på huk för att räcka över dem till Teshare blev han just så överlycklig som en blyg 4-åring kan bli. Den ena var ju till hans bror, men han såg till att aldrig släppa taget om något av djuren under hela resten av förmiddagen.

Något som vi inte räknat med var det dunderlass med mat som vi blev bjudna på. Stekt ris, rostad lök, kycklingkorv, och friterade sardiner i chiliflingor. Det smakade av kryddor som ingen av oss kunde placera, och som bara verkade ha lankesiska namn. De visste att vi hade långt att resa den här dagen, och ville att vi skulle vara väl förberedda. Vi fick sitta i plaststolarna, medan resten av familjen satte sig på rad i trappan och åt.

Dominde tolkade åt oss, och Premalathas vän Shanthe (eller Svante som jag och Madde kallade honom) som också pratade engelska hjälpte till. Vi berättade hur vi haft så lite att gå på, fått ledtråd efter ledtråd, och blivit hjälpta av så många olika människor. Efter en stund gick Premalatha undan till fruktståndet igen och gjorde i ordning varsitt stort glas juice till oss, från gröna apelsiner och någon slags småcitrus. Otroligt gott och läskande.

Vi stannade där från fram till 14-tiden, eftersom vi hade en bra bit tillbaka. Vi hade tagit bilder, bytt kontaktuppgifter och kramade om varandra innan vi hoppade in i tuktuken igen. Jag hade brutit av en kvist från pepparbusken för att ta med hem, men när Nirangela såg det sprang hon ut i köket och hämtade en hel burk – säkert en halvliter – med torkad svartpeppar. 

När vi satt i tuktuken, precis innan vi åkte, kom Nirangela och sträckte fram en liten rosa blomma till Madelena. Utan ett ord, men med en blick som sa mer än ord skulle kunnat förmedla. En liten rosa blomma som Madelena sen snurrade mellan sina fingrar hela vägen till Colombo, där vi försiktigt pressade den i en bok. Allt medan hon satt i sin egen bubbla, en bubbla som hon också hade all rätt och anledning att vara i. Då insåg också jag att någonting hade förändrats för alltid. Men också att allt var precis som det skulle vara.

Tillbaka på hotellet packade vi snabbt om våra väskor till något som skulle gå att checka in på flyget, delade på en hamburgertallrik och kraschade ovanpå sängen i en timme och bara stirrade upp i taket. Vårt osannolika maraton på Sri Lanka hade fått ett slut, och nu var det dags att sätta sig i en uber till flygplatsen igen för resans nästa stopp: Hong Kong.